Sussex spaniel

Sussex spaniel är en av de mest sällsynta spanielraserna som finns — och det är ingen överdrift. Rasen är klassad som genetiskt sårbar, och efter andra världskriget återstod faktiskt bara fem rasrena individer. Att rasen överhuvudtaget existerar idag är resultatet av en medveten och målmedveten räddningsinsats. Det är en historia värd att respektera.

Rasen har sina rötter i det engelska grevskapet Sussex och rastypen är känd sedan 1700-talet. Ursprunget går tillbaka till den numera utdöda Liver and Black Norfolk Spaniel — samma föregångare som springer spanieln har — kombinerad med tidiga field spaniels och setting spaniels, de hundar som sedermera blev till dagens setterraser. Det huvudsakliga avelsarbetet bedrevs på 1870-talet, och 1872 ställdes rasen ut för första gången i London. The Sussex Spaniel Association bildades 1924 i Storbritannien.

Till utseendet påminner Sussex spanieln starkt om clumber spanieln, med vilken den också delar släktskap. Det är en lågställd, massivt och kraftigt byggd hund med starka ben. Rörelserna är rullande och svansen viftar livligt — båda är karakteristiska drag för rasen. Färgen varierar från gyllenbrun till leverbrun, och pälsen ska inte ha tendens till lockighet.

Som jakthund är Sussex spanieln specialiserad på småviltjakt i snårig, svårframkomlig terräng. Den arbetar långsamt och metodiskt — faktiskt en av de mest långsamt arbetande stötande hundarna som finns. Det låter kanske som en nackdel, men i tät undervegetation är det precis den egenskapen som gör den effektiv. Dessutom har den ett speciellt gällt skall som gör det möjligt för jägaren att följa hunden på hörsel även när den försvunnit ur sikte i svårorienterade marker.

I Sverige ligger rasen på SKK-rank 175, vilket bekräftar hur ovanlig den faktiskt är här. Den som söker en ovanlig, historiskt djupt rotad spaniel med ett genuint jaktarv hittar få raser med en lika dramatisk överlevnadshistoria.