Labradoodle

Labradoodeln har en av de mer dokumenterade tillkomsterna i hundvärlden. År 1989 korsade Wally Conron, avelsansvarig på Guide Dogs Victoria i Melbourne, en labrador retriever med en standardpudel. Uppdraget var konkret: ta fram en ledarhund som inte fällde hår, för synskadade personer med pälsallergi. Tanken var att kombinera pudelns låga hårfällning med labradorns välkända vänlighet och träningsbarhet — en logisk ekvation på pappret.

Resultatet blev en hund som snabbt tog sig långt utanför ledarhundsvärlden. Labradoodeln används idag som ledarhund, terapihund och sällskapshund runt om i världen, och är dessutom en av de mer populära familjehundarna i sin kategori. Storleken varierar rejält beroende på vilken pudel som ingår i korset — mankhöjden kan ligga mellan 33 och 65 centimeter, vikten mellan 10 och 40 kilogram. Det är med andra ord stor skillnad på en liten och en stor labradoodle.

Färgmässigt är rasen lika svår att förutsäga som storleken — allt från kolsvart till gräddvit förekommer.

Men historien har också en skuggig sida. Wally Conron ångrade senare sin skapelse. När labradoodeln exploderade i popularitet hakade oseriösa uppfödare på snabbt. Puppy mills satte igång storskalig produktion av doodle-valpar som marknadsfördes med löften om allergivänlighet och exceptionell hälsa — löften som inte höll. En artikel från 2012 visade att labradoodeln innehåller ungefär samma nivåer av allergenet Can f 1 som sex andra hundraser, ett allergen som cirka 60 procent av hundallergiker reagerar på. Allergifri är den alltså inte.

Labradoodeln är inte en erkänd ras inom FCI och saknar rasstandard, vilket gör att egenskaper som utseende, storlek och temperament kan variera betydligt mellan individer — även inom samma kull. Den som söker förutsägbarhet bör ha det i åtanke.