Labrador retriever

Sveriges populäraste hundras är inte populär av en slump. Labrador retrievern har under lång tid toppar SKK:s statistik — och gör samma sak i en rad andra länder runt om i världen. Det är en hund som faktiskt förtjänar sin plats på tronen.

Rasen härstammar från den numera utdöda St. John's Dog, en kanadensisk hundtyp som beskrivits som en mindre variant av newfoundlandshunden. Dessa hundar var framstående vattenapportörer som användes av fiskare vid Newfoundland för att hämta redskap och simma med tampar när båtarna lade till. Under 1700- och 1800-talen exporterades de till Storbritannien, och det var den andre earlen av Malmesbury som från 1822 började bedriva metodisk avel av det som skulle bli labradoren. Det var hans son, tredje earlen James Howard Harris, som först började kalla hundarna 'Labrador dog'. Brittiska Kennel Club godkände rasen officiellt 1903.

Till vardags är labradoren en kompakt, starkt byggd och mycket rörlig hund. Pälsen är kort, tät och vattenavvisande — ett arv från fiskelägren vid Atlantkusten. Den karaktäristiska tjocka svansen, bred vid ansättningen och avsmalnande mot spetsen, är ett lika tydligt rasigenkännetecken som det mjuka bettet — en egenskap som är avgörande för att inte skada bytet när det bärs i munnen. Färgen är enfärgat svart, gul eller leverbrun, där gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.

Det som verkligen gör labradoren unik är kombinationen av egenskaper: samarbetsvilja, följsamhet och en närmast outtröttlig arbetslust. Enligt SKK gör just dessa kvaliteter att rasen kan användas till 'nästan allt annat också' utöver jakt — och det är ingen överdrift. Labradoren jobbar som ledarhund, narkotikahund, eftersökshund, räddningshund och bombhund. Den tävlar i lydnad, agility och bruksprov. Och när arbetsdagen är slut är den lika nöjd med att vara familjehund.

En utpräglad dragning till vatten är rasens signum — förvänta dig en hund som hoppar i varje pöl, å och sjö den passerar. Det är inte ett beteendeproblem. Det är historia.