Flat coated retriever

Flat coated retriever är den evigt leende retrievern — den som fortfarande beter sig som en valp långt upp i åren och vars svans aldrig riktigt slutar röra på sig. Rasen kom till i Storbritannien och har sina rötter i den numera utdöda St. John's Dog från Newfoundland, men formades sedan vidare med inslag av setter för att öka farten och collie för att göra hunden mer dirigerbar. Det är faktiskt collieblodet som anses ha åstadkommit övergången från det tidigare vågiga pälslaget — wavy coated retriever, som rasen kallades på den första retrieverklassade utställningen i Birmingham 1860 — till det platta som gett rasen dess nuvarande namn.

På 1870-talet var det parlamentsledamoten Sewallis Evelyn Shirley, samme man som grundade brittiska Kennel Club, som drev renavlsarbetet framåt. Kring sekelskiftet 1900 var flat coated retriever den mest populära retrievern i England. Sedan kom två världskrig och de stora jakterna på storgodsen försvann — och med dem hundarna. I England fanns vid slutet av 1940-talet bara 75 individer kvar. Rasen överlevde, och i Sverige har den funnits sedan 1963. Idag ligger den på plats 43 i SKK:s ranking.

Till utseendet är flat coated retriever slankare och lite mindre än golden retriever. Hanarna mäter 58–61 cm i mankhöjd och väger 27–36 kg, tikarna 56–59 cm och 25–32 kg. Pälsen är svart eller brun — gul förekommer men är diskvalificerande på utställning. Det intelligenta ansiktsuttrycket och den intensivt viftande svansen säger egentligen allt om vad det är för hund: vaken, aktiv och genuint arbetsvillig.

Ursprungsuppdraget var att apportera vid jakt på sträckande änder och vid klappjakter på fälthöns. Idag är de flesta flat coated retrievers sällskapshundar, men behovet av rörelse, mental stimulans och utmaningar sitter djupt i genetiken. Det är en hund som vill ha ett jobb att göra — och helst ett nytt direkt efteråt.