Cocker spaniel

Cocker spaniel är en av de mest älskade hundraserna i Sverige — och det finns goda skäl till det. Rasen har sina rötter i brittisk jakttradition och fick faktiskt sitt namn efter morkullan, woodcock på engelska. Under tidigt 1800-tal var det nämligen precis det dessa kompakta spanielar var avlade för: att stöta upp och apportera morkullor i tät terräng. Idag är det dock soffan och agilitybanan som gäller för de flesta cockrar, och rasen håller en stabil plats som nummer 13 på SKK:s registreringslista.

Till kroppen är cockern en av de mindre spanielraserna — runt 40 cm i mankhöjd och ungefär 13–15 kilo — men vad den saknar i storlek tar den igen i personlighet. Outtröttlig, aktiv och samarbetsvillig är ord som ofta dyker upp, men lika sant är att cockern är envis som en gammal mula. Det är inte en hund som nöjer sig med en halvhjärtad ägare. Den vill ha engagemang, variation och en förare som faktiskt menar allvar.

Rasen är en utpräglad allroundhund. Den har hittat en särskild nisch inom agility och spårning, men förekommer också i lydnad, freestyle och naturligtvis jakt. Det finns alltså gott om att göra tillsammans — frågan är snarare om du hänger med.

Pälsen är av silkestyp och kräver trimning ungefär var tredje månad samt daglig kamning och kardning. Försummar du det blir resultatet snabbt en tovad historia. Färgmässigt är rasen generös: enligt rasstandarden tillåts svart, lever och rött i alla nyanser, med eller utan roströda tecken, enfärgat eller fläckigt med vitt. Roan — det melerade mönstret av vita och färgade hår — är också vanligt förekommande.

Den brittiska rasklubben bildades 1902 och det var då rasstandarden skrevs. Sedan dess har cockern delat sig i två tydliga linjer: den mer intensiva jakthunden och den utställningstyp med längre päls och mer extrem kroppsbyggnad som de flesta känner igen från hundparken.