Portugisisk vattenhund

Portugisisk vattenhund — eller Cão de Água Português som den heter hemma i Portugal — är en ras med ett förflutet som få andra kan mäta sig med. Tänk dig en fiskebåt utanför Algarvekusten på 1600-talet: näten halas, en fisk glider överbord, och innan fiskaren hinner reagera har hunden redan dykt. Inte för att den måste. För att det är precis vad den är byggd för.

Historiskt satt det en eller två vattenhundar på varje fiskebåt. De apporterade redskap, tampar och trossar, fungerade som simmande budbärare mellan båt och land, och sägs till och med ha kunnat valla fisk in i näten. Portugisiska fiskare tog med sig hundarna långt bortom hemmavattnens värme — ända till Island och Newfoundland. Rasen är nära besläktad med pudeln och den irländska vattenspanieln, och delar med dem den alleuropeiska vattenhundens arv.

När fisket industrialiserades under 1900-talet försvann behovet av dessa hundar nästan helt. På 1960-talet fanns bara ett femtiotal individer kvar, koncentrerade till Algarvekusten. Att rasen överhuvudtaget existerar idag är i hög grad tack vare redaren Vasco Bensaude och dr Anthony Cabral, som på 1930- respektive 1950-talet räddade den från glömska. 1972 bildades en rasklubb i USA, dit många av de kvarvarande hundarna exporterades. Sverige fick sin första portugisiska vattenhund 1979.

I dag är rasen rankad 174 av SKK i Sverige — inte vanlig, men långt ifrån okänd. Och den har inte glömt sitt ursprung. Tränad kan den dyka ner till sex meters djup, och i USA och Portugal finns officiella water trials specifikt för rasen. Men vattnet är inte allt: portugisisk vattenhund används också i lydnad, agility, eftersök, småviltjakt och som servicehund. I vissa linjer finns ett tydligt vallanlag — det finns faktiskt portugiser som arbetar med nötboskap.

Pälsen finns i två varianter: den vågiga och glansiga Cão de Água de Pelo Ondulado, och den krullhåriga Cão de Água de Pelo Encaracolado av mer pudelliknande typ. Ingen av dem har underull.