Lancashire heeler

Någonstans i trakterna runt Ormskirk i West Lancashire utvecklades en liten, kompakt hund med ett jobb att göra — och ett sätt att göra det på som gav rasen dess namn. Lancashire heelern driver boskap genom att nafsa dem i hasorna, precis som namnet antyder. Det är effektivt, direkt och lite fräckt. Precis som hunden själv.

Ursprunget är inte helt klarlagt, men den vanligaste teorin är att rasen är en korsning mellan welsh corgi och manchesterterrier. Det skulle i alla fall förklara den karakteristiska svarta pälsen med tanteckning — en färgkombination som är svår att missa och lätt att älska. Förutom svart förekommer även brun (liver) grundfärg, alltid med samma tanteckning. Pälsen är normalt kort, blank och åtliggande, men på vintern kan den bli något längre, särskilt runt halsen — en liten naturlig anpassning som påminner om att det trots allt är en brittisk arbetshund.

Kroppen är lågställd och kraftigt byggd, öronen brett ansatta och svansen högt ansatt och buren i en elegant båge över ryggen. En hund som ser ut att ha koll på läget, för det har den.

När jordbruket mekaniserades minskade behovet av boskapshundar och Lancashire heelern hamnade farligt nära utrotning. Det var först på 1960-talet som planerad avel i liten skala kom igång, och på 1970-talet gjordes en ordentlig inventering av rasen. 1978 bildades rasklubben, 1981 fick rasen plats i Kennel Clubs sidoregister och 1982 kom det fulla erkännandet. Stamboken hölls öppen ända till 1989. I Sverige dök rasen upp 1985 och ligger idag på plats 79 i SKK:s ranking — inte ett stort antal, men en trogen skara.

Traditionellt var Lancashire heelern lika mycket råttjägare och gårdshund som vallhund. Idag är den främst sällskapshund, men den energi och det driv som en gång drev boskap längs Lancashire-slätterna finns kvar. Rasen passar utmärkt för olika hundsporter — det är en hund som vill ha något att göra.