Australian shepherd

Australian shepherd heter vad den heter — men kom inte och säg att den är australiensisk. Rasen utvecklades i USA, troligen med rötter i baskiska vallhundar som tog omvägen via Australien till Kalifornien. Teorin är att namnet fastnade för att de följde med fåren som importerades från Australien. Före 1945 är namnet knappt känt, och det dröjde ända till 1993 innan American Kennel Club erkände rasen officiellt. Samma år kunde de första aussies registreras hos SKK — den allra första kom till Sverige redan 1990.

I dag ligger rasen på SKK-rank 14 i Sverige, och det är lätt att förstå varför. En vältränad aussie är ett spektakel — välbalanserad, något längre än hög, smidig och muskulös utan att vara klumpig. Pälsen är medellång med dubbel konstruktion: grövre täckhår utanpå, mjuk underull innanför. Färgskalan är generös: blue merle, svart, red merle och röd, alla möjliga kombinationer med eller utan vita tecken och tantecken — totalt upp till 16 olika varianter. Ögonen kan vara mörkt bruna, bärnstensfärgade, gula, blå eller en mix av flera färger. Och svansen? Den kan vara allt från hellång till medfödd stubbsvans.

Men utseendet är inte poängen. Australian shepherd är framför allt en arbetshund med djupt inbyggd vakt- och vallningsinstinkt. Den är intelligent, lättlärd och vill jobba i team med sin förare — inte sitta hemma och vänta. På amerikanska rancher är den en favorit, och i Sverige syns den ofta i agility, lydnadsprov och bruksprov. Den har energi för långa arbetspass och ett huvud som behöver sysselsättning lika mycket som kroppen.

Mentalt är aussien vänlig och jämn, men kan vara lite avvaktande mot okända — det är vallhundsinstinkten som pratar. Skygg eller aggressiv ska den inte vara. Pälsvården är hanterbar: regelbunden genomkamning räcker, lite mer intensivt under fällningsperioderna.

SKK är tydliga: fångas du av utseendet är det lätt hänt, men den här rasen kräver både fysisk och mental stimulans på riktigt. Kan du inte erbjuda det — välj en annan ras.