Schäfer

Schäfern är en av de mest igenkännbara hundarna på planeten — och det finns goda skäl till det. Rasen har rötter i de tyska gårds- och vallhundarna som vandrade runt i Tyskland under 1800-talet, och det var inte förrän ryttmästare Max von Stephanitz och Arthur Meyer grundade rasklubben 1899 som den moderna schäfern fick sin form. Redan 1901 erkändes den som polishund i Tyskland, och under första världskriget tjänstgjorde schäfrar som rapporthundar och räddningshundar. I Sverige stambokfördes den första schäfern 1905, och 1913 började rasen användas inom göteborgspolisen.

Idag är schäfern en av världens vanligaste hundraser och ligger på fjärde plats i SKKs svenska ranking. Det föds 50 000–60 000 schäfervalpar varje år i hemlandet Tyskland — siffror som berättar något om rasens enorma genomslagskraft.

Enligt SKK ska en schäferhund vara mentalt välbalanserad, nyfiken, självsäker och samarbetsvillig, med stor arbetslust och en naturlig vilja att använda sitt luktsinne. Det är inte en hund som trivs med att ligga på soffan och stirra i taket. Den behöver daglig aktivering — både fysiskt och mentalt — och passar utmärkt för hundsporter, särskilt sådana där luktsinne och samarbete med föraren står i centrum.

Rasen förekommer i två pälsvarianter: normalhårig och långhårig. Färgen är vanligtvis svart eller grå med gula, bruna eller röda tecken, men helsvart förekommer också. Hanar mäter 60–65 cm i mankhöjd, tikar 55–60 cm. Pälsen kräver ingen avancerad vård, men under fällningsperioder gäller det att ha borsten nära till hands.

Hälsomässigt är det viktigt att känna till att rasen kan drabbas av höftledsdysplasi (HD) och armbågsdysplasi (ED), samt hudsjukdomar. Schäfern finns med i SKKs Breed Specific Instructions med fokus på överlinje och bakställ — vilket gör det extra viktigt att kontrollera föräldradjurens hälsointyg och meriter innan valpköp.