Field spaniel

Field spaniel är en av Storbritanniens mest sällsynta hundraser — så ovanlig att The Kennel Club klassar den som sårbar. I Sverige landar den på plats 169 i SKK:s ranking, vilket säger en del om hur få som faktiskt känner till den. Det är synd, för bakom den diskreta statistiken döljer sig en ras med en av hundvärldens mest dramatiska historier.

Allt började med att field spaniel var ett samlingsnamn för alla landspanielar, till skillnad från vattenspanielarna. När cocker spaniel och springer spaniel formades som egna raser under andra hälften av 1800-talet, var det de större enfärgade individerna som blev kvar under beteckningen field spaniel. Sedan dess har rasen gått igenom mer än de flesta. Först korsades basset hound in för att skapa en extremt kortbent utställningshund — ett experiment som producerade hundar som var helt odugliga för spanielns naturliga jaktsätt. Efter första världskriget fick springer spaniel rädda rasen tillbaka mot en funktionell exteriör. Efter andra världskriget var situationen ännu mer akut: bara fyra avelshundar fanns kvar. Återigen fick springer spaniel rycka in.

Idag är inriktningen tydlig — en duglig jaktspaniel snarare än en utställningsstjärna. Rasen är rektangulär med djup och lång bröstkorg, ett långt huvud som ska ge ett ädelt intryck och en tydlig nackknöl. Pälsen är silkeslen, slät och vågig med behäng.

Men utmaningarna är inte över. Rasen bär tydliga tecken på inavelsdepression: minskad fertilitet och könsdrift, svagare valpar och tikar som kan ha svårt att producera mjölk. Den svenska rasklubben har i samråd med SKK beslutat om planerad inkorsning av engelsk cocker spaniel, engelsk springer spaniel och welsh springer spaniel för att bredda den genetiska basen. Valparna från dessa korsningar registreras i SKK:s X-register. Det är ett modigt och nödvändigt beslut för en ras som annars riskerar att försvinna helt.