Engelsk springer spaniel

Engelsk springer spaniel är en av de brittiska spanielernas mest mångsidiga representanter — en hund som lika gärna söker av ett fält i zick-zack-mönster framför jägaren som ligger och myser med familjen efter en lång dag. Rasen kommer från England och tillhör FCI:s grupp 8, apporterande, stötande och vattenhundar, och har rötter som sträcker sig långt tillbaka. Faktum är att stamtavlor för vissa av de tidigt stamboksförda springerspanielarna dokumenterats ända tillbaka till 1812.

Namnet springer syftar på arbetssättet: hunden stöter upp viltet — springer det — på kommando, ett jaktsätt med anor från den tid man jagade fågel med nät eller jaktfalkar. Uppdelningen mellan cocker spaniel och springer spaniel gjordes första gången av Thomas Bewick redan 1790, men det dröjde till 1902 innan den brittiska rasklubben bildades och rasstandarden skrevs. Dessförinnan var det faktiskt vikten som avgjorde vilken ras en landspaniel tillhörde.

Enligt rasstandarden ska engelsk springer spaniel vara vänlig, glad och arbetsvillig — aktiv men följsam, läraktig och mån om att vara till lags. Det är inte tomma ord. Rasen används till fågeljakt, kanin- och harjakt, och ett antal individer har även meriterats i viltspår och används som eftersökshundar. Utanför jakten har springern visat sig lika hemma i lydnad, agility och freestyle, och är ett populärt val på hundutställningar.

I Sverige toppade rasen nyregistreringarna på plats tio så sent som 2005, men populariteten har sedan dess dalat — i dag ligger rasen på SKK-rank 168. Globalt utnämndes den 2012/2013 till en av världens trettio populäraste hundraser.

En springer är ingen soffsurfare. Rasen har relativt stora motionskrav och mår varken fysiskt eller psykiskt bra av enbart koppelpromenader. Den behöver arbeta — med näsan, kroppen och huvudet. För rätt ägare är det precis det som gör den så tillfredsställande att leva med.