Curly coated retriever

Curly coated retriever är retriever-familjens äldsta medlem och den som historiskt sett stått vattenhundarna närmast. Medan labradorn och goldenen tagit hem popularitetspriset har curlyen hållit en betydligt lägre profil — i Sverige landar rasen på SKK-rank 167, vilket gör den till en av de mer sällsynta retrievrarna i landet.

Rasens rötter går tillbaka till en korsning mellan den numera utdöda English Water Spaniel och St. John's Dog från Newfoundland — samma newfoundländska grundstock som lade grunden för alla övriga retrievrar. Under 1800-talet var det faktiskt curlyen som dominerade den brittiska retrieverscenen, inte labradorn. Första gången rasen visades upp på utställning var i Birmingham 1860, och när The Kennel Club bildades 1873 var curly coated retrievern med från start. Rasklubben tillkom 1890 och med den en rasstandard.

Det som omedelbart skiljer curlyen från sina kusiner är pälsen — en tät matta av små, täta lockar som sitter över hela kroppen utom ansiktet och längst ner på benen. Färgen är antingen svart eller leverbrun. Lockarna är inte bara estetik: pälsen är vattenavstötande och gjord för att hålla hunden torr och funktionell i blöta miljöer. Det primära arbetet har nämligen varit som vattanapportör vid ankjakt, och fiskare har historiskt använt rasen för att apportera redskap ur vattnet.

Temperamentsmässigt är curlyen mer reserverad än sina mest kända retriever-släktingar. Den är ingen som kastar sig i famnen på varje ny bekantskap — men det är inte samma sak som att den saknar personlighet. Idag används rasen framför allt som sällskapshund, men behovet av rörelse och mental stimulans är påtagligt. En curly som inte får utlopp för sin energi är en curly som hittar på egna projekt, och det är sällan projekt ägaren uppskattar.