Chesapeake bay retriever

Chesapeake bay retrievern är ingen hund för den som vill ha en lätthanterlig familjekompis som nickar instämmande åt allt du gör. Den här rasen formades under 1800-talets råa jaktliv längs Chesapeake Bay på USA:s östkust - en miljö där hundarna förväntades apportera hundratals fåglar om dagen i isigt vatten med sjögång, utan att klaga. Det sätter spår i karaktären.

Historien börjar dramatiskt: 1807 räddades två valpar från ett engelskt fartyg som förliste i Chesapeake Bay. Valparna, en tik och en hane, parades aldrig med varandra utan grundade var för sig lokala stammar i Maryland och Virginia. Deras ursprung pekar mot St. John's Dog från Newfoundland - samma grundstock som labrador retrievern härstammar från - blandat med lokala vattenapporterande hundar och troligen coonhounds. Resultatet är en hund som liknar en labrador men är mer högrest, med ett kors som faktiskt kan sitta lika högt som eller till och med högre än manken.

Pälsen är ett kapitel för sig. Den är kort, lätt vågig och naturligt fet - en biologisk våtdräkt som håller kallt vatten på avstånd. Schamponera den för ofta och du förstör skyddet. Fällning sker ett par gånger om året, och då är en kamning välkommen, men i övrigt kräver pälsen minimalt med skötsel.

Mentalt är chessieen självständig på ett sätt som skiljer den från de brittiska retrieverraserna. Den arbetar mer på eget initiativ och är mindre beroende av jägarens dirigering - American Kennel Club har till och med ett separat apporteringstest anpassat just för rasen. Hemma är den djupt lojal mot sin familj men kan vara reserverad mot främlingar, och vaktinstinkten är påtaglig nog att kräva en genomtänkt grunduppfostran.

Hanarna väger 30-36 kg och mäter 58-66 cm i mankhöjd, tikarna 25-32 kg och 53-61 cm. Rasen förekommer i nyanser från mörkt brun till matt gulbrun, och de ljusa bärnstensbruna ögonen är ett av de mest igenkännbara dragen.