Barbet

Barbet är en av Frankrikes mest genuina hundraser — och en av de mer okända. Namnet kommer från det franska ordet *barbe*, skägg, och en blick på ansiktet förklarar saken omedelbart. Den lockiga, ulliga pälsen och det busiga uttrycket gör att barbeten ser ut ungefär som en lantlig, oförädlad pudel, vilket inte är en slump: barbet och pudel var länge synonymer för exakt samma hundtyp i Frankrike. Skiljevägen kom när kennelklubbarna började föra stamböcker och pudeln internationaliserades — barbeten förblev rent fransk.

Historien är dramatisk. Efter andra världskriget fanns inga registrerade barbeter kvar överhuvudtaget. Rasen var i praktiken utplånad. Från mitten av 1960-talet startade ett mödosamt restaureringsarbete där man byggde upp stammen med hjälp av oregistrerade barbeter, griffon à poil laineux, den ej erkända vallhunden berger de Crau och enstaka storpudlar. En ny rasstandard skrevs 1965, och 1980 bildades äntligen den franska rasklubben. Det är alltså en ras som bokstavligen räddades från glömskan.

Traditionellt har barbeten jobbat brett: vattenapportering, stående fågelhund, vallhund och — precis som lagotto romagnolo och pudeln — tryffelsökare. Som stående fågelhund ansågs den dock alltför långsam i sökarbetet, vilket delvis förklarar varför den tappade mark. Idag är den framför allt sällskapshund.

Pälsen är lång, ullig och lockig i färgerna svart, brun, fawn, grå, vit eller svartvit. Grå barbeter är extremt sällsynta. Pälsen kräver regelbunden klippning och skötsel — annars tovnar den ihop ordentligt. Barbeten beskrivs som sällskaplig, glad, skojfrisk, lydig och intelligent. Den lär sig snabbt och trivs bäst med regelbundna nya utmaningar. Den fungerar mycket bra med barn, familjer och äldre, och fäster sig starkt vid sin familj — den vill gärna vara i samma rum som sina människor hela tiden.

I Sverige är rasen ovanlig med en SKK-ranking på 216, vilket speglar den globalt begränsade populationen. Den begränsade genetiska variationen gör att seriösa uppfödare studerar stamtavlor noggrant för att minimera risken för ärftliga sjukdomar.