Amerikansk vattenspaniel

Tänk dig en jägare i en kanot på någon av de stora sjöarna i Wisconsin under 1800-talets senare hälft. Han behöver en hund som ryms i båten, klarar kallt vatten och kan apportera fågel utan att välta alltihop. Det är precis den hunden den amerikanska vattenspanieln är — och den är fortfarande densamma idag.

Rasen tog form runt de stora sjöarna från 1860-talet, och det var dr E. J. Pfeifer som på 1880-talet började konsolidera typen och skrev en rasstandard. Trots det dröjde det ända till 1940 innan American Kennel Club erkände rasen officiellt. Förklaringen är enkel: de som använde hunden brydde sig inte om utställningsringar — det var jaktresultaten som räknades. Den mentaliteten sitter i ryggraden på rasen än idag.

Härstamningen är inte helt klarlagd, men troligen korsades äldre brittiska vattenspanielar med mindre landspanielar som immigranterna hade med sig från Europa. Resultatet är en kompakt, rektangulär hund — lite längre än hög — med hängande öron, lockig eller vågig päls och en tät underull som känns lätt oljig. Det är ingen designdetalj: pälsen är vattenavstötande av funktion, inte av estetik. Färgen varierar i nyanser av mörkt brun, från kastanjebrun till chokladbrun och rödbrun. Till skillnad från sin irländska kusin har den amerikanska vattenspanieln full behåring på svansen.

Med en mankhöjd på cirka 38–46 cm och en vikt runt 11–20 kg är det den minsta av vattenspanielraserna — vilket alltså var hela poängen från början. Liten nog för kanoten, robust nog för sumpmarken.

I Sverige är rasen ovanlig med en SKK-ranking på 164, vilket gör den till ett riktigt sällsynt fynd. Wisconsin har utsett den till sin officiella statshund, men här hemma är den nästan okänd utanför de mest hängivna jakthundskretsar.