Amerikansk cocker spaniel

Amerikansk cocker spaniel — eller amrisen, som den kallas till vardags — är en av de mest igenkännliga hundraserna i Sverige, med sin böljande päls, runda hjässa och den ständigt viftande svansen som verkar ha ett eget liv. Rasen har sina rötter i den engelska cocker spanieln, men tog en egen väg i USA efter att avelshanen Obo II importerades från England 1882. Sedan dess har den amerikanska varianten utvecklats till något distinkt: kortare rygg, längre hals, tydligare stopp och en päls som är avsevärt längre och tjockare än hos sin engelska kusin.

De första amrisarna kom till Sverige redan 1950, och rasen har sedan dess hittat sin plats som en uppskattad familjehund. SKK-ranken på plats 63 speglar en stabil, om inte explosiv, popularitet — rasen har sina trogna fans.

Trots att amrisen under lång tid avlats för utställning och sällskap, finns jaktinstinkten kvar under den vältrimmade ytan. I USA togs kravet på jaktprov faktiskt inte bort förrän på 1990-talet. Rasen har ett bra luktsinne och kan tränas på viltspår, och det finns hundar som tävlar framgångsrikt i agility, lydnad och freestyle. Den är alert, frimodig och lättlärd — men ha respekt för att den kan ha en egen åsikt om hur saker ska göras.

Som familjehund är amrisen svårslagen: den vill vara med där det händer, älskar sin familj och passar lika bra på en lång skogspromenad som i soffan efteråt. Men den kräver engagemang. Pälsen — som enligt rasstandarden ska täcka mage och ben och hänga från öronen — fäller inte, men kräver trimning minst fyra gånger om året. Öronens insidor behöver klippas däremellan, och utan regelbunden skötsel riskerar hunden hud- och öronproblem. Vill man förenkla vardagen finns alternativet att hålla hunden kortare i en så kallad sportklippning.

Ärftliga ögonsjukdomar förekommer inom rasen, vilket gör valet av uppfödare extra viktigt. En engagerad uppfödare är inte bara en källa till valp — utan en resurs genom hela hundens liv.