Welsh corgi cardigan

Welsh corgi cardigan är en av de äldsta hundraserna i Wales — möjligen en av de äldsta i hela Storbritannien. Redan i Domesday Book från 1086 tros den omnämnas, och vissa teorier spårar dess rötter ända till hundar som följde den keltiska folkvandringen på 300-talet fvt. Det är historia med päls.

Namnet corgi antas komma från walesiskans cor-ci, som helt enkelt betyder 'liten' eller 'dvärg'. Men liten ska inte förväxlas med obetydlig. Cardiganen fick sitt namn efter det höglänta Cardiganshire i Wales, och det är just den tuffa terrängen och det hårda klimatet som format den till vad den är: en lågställd, robust och rörlig hund med djup bröstkorg, mycket stora upprättstående öron och en lång, sabelformad svans som liknar en rävsvans.

Jobbet var boskapsdrivning — och metoden var effektiv om än inte subtil. Cardiganen nafsar boskapen i hasorna och duckar undan sparkarna tack vare sin låga kroppsbyggnad. På 1880-talet slog ofärdsår mot Cardiganshire och bönderna ställde om från nötkreatur till fårskötsel. Då korsades större fårhundar in, vilket förklarar de anatomiska skillnader som idag skiljer cardiganen från sin kusin pembroke: cardiganen är kraftigare byggd, har längre hals och markant större öron.

Fram till 1934 korsades cardigan och pembroke friskt med varandra. Det var först när de officiellt erkändes som separata raser som rasstandarderna mejslades fram och de särdrag vi känner igen idag fastslogs.

Pälsen är medellång och tät med tät underull, lite längre runt halsen. Färgregistret är brett: brindle, blue merle med sina gråblå och svarta fläckar, svart, svart med tantecken, sobel och röd — ofta med vita tecken. Det är en ras som ser annorlunda ut beroende på vilken individ man möter.

I Sverige är cardiganen en ovanlig syn — SKK-rank 245 placerar den långt ner på popularitetslistan. Den som söker en historiskt förankrad, arbetsam och karaktärsfull hund med rötter i walesiska höjder hittar något genuint här.