Vit herdehund

Vit herdehund ser ut som ett levande snödrev med ståndöron och ett lugnt, genomträngande blick — men låt inte det vita pälslagret lura dig. Under ytan döljer sig en arbetsmaskin med schäferns DNA.

Rasen delar faktiskt ursprung med den tyska schäferhunden. Vitt har alltid funnits i schäferns anlag, men 1933 förbjöds vita hundar i den tyska aveln. I USA och Kanada levde de vita linjerna vidare, och när American Kennel Club förbjöd dem 1968 exporterades många tillbaka till Europa. Hunden Lobo, född 1966, blev den första vita herdehunden registrerad i Schweiz — och därifrån tog rasen fart. Schweiz erkände den 1991, SKK år 2000, och FCI gav permanent erkännande 2011. Idag rankar rasen som nummer 24 i Sverige.

Mentalt är den vita herdehunden alert, lojal och genuint samarbetsvillig. Enligt SKK ska rasen vara livlig, gladlynt och lättlärd — men aldrig rädd eller oprovocerat aggressiv. Det är en hund som vill vara med, inte stå vid sidan. Den hyser stor tillgivenhet till sin familj och vill ingenting hellre än att räknas som en av gänget. Mot okända kan den vara försiktig, vilket gör tidig socialträning avgörande — blyghet ska helt enkelt inte förekomma.

Att kalla den för sällskapshund är lite som att kalla en gräsklippare för en prydnadssak. Den fungerar visserligen utmärkt i familjen, men bakgrunden som vall- och vakthund sitter djupt. Intelligensen och arbetslusten behöver kanaliseras — annars hittar hunden på egna projekt, och de är sällan i linje med dina planer. Rasen används idag som social tjänstehund, assistanshund och inom en lång rad bruks- och hundsportsgrenar. Det finns även individer som behållit vallanlagen och passar för aktiv vallning.

Pälsen finns i två varianter: normalhårig och långhårig, alltid med underull. Färgen är vit, men sällan kritvit — en lätt cremeton på rygg och öron, särskilt vintertid, är helt normalt. Skötseln är hanterbar med regelbunden borstning, lite mer frekvent under fällningsperioderna. Bakom öronen och lårens baksidor kräver extra uppmärksamhet.