Tibetansk spaniel

Tibetansk spaniel är en av de mer missförstådda raserna i sällskapshundsvärlden — redan namnet är en felaktig etikett. Rasen är ingen spaniel alls, utan fick beteckningen när britterna skulle placera den i sin gruppindelning. I verkligheten kommer den från Tibets kloster, där munkarna höll dessa små hundar som sällskap och vakthundar. De betraktades som heliga nog att aldrig säljas — de kunde enbart ges bort som gåva.

Tillsammans med lhasa apso och shih tzu räknas den tibetanska spanieln som en av tre tibetanska tempelhundar, men skiljer sig från sina kusiner genom en kortare päls. Det är en distinktion som faktiskt syns i vardagen — pälsen är mer lättskött än hos de flesta i den tibetanska hundfamiljen.

De första exemplaren anlände till Storbritannien redan 1898, men det var först efter andra världskriget som rasen fick fotfäste och rasklubben bildades 1957. I Sverige dök de upp i början av 1950-talet, men varaktig avel kom igång först på mitten av 1960-talet. Idag hamnar rasen på plats 199 i SKK:s ranking — inte ett vardagsnamn i svenska hundparker, alltså.

Till utseendet är den liten och kompakt med en mankhöjd på ungefär 25 cm, något kortare än kroppslängden. Huvudet är litet i förhållande till kroppen, ögonen mörkbruna, klara och placerade med ett visst avstånd sinsemellan — ögonvitan ska inte synas. Svansen bärs som en plym över ryggen när hunden rör sig, och rörelsen är skuttigt men med en påtaglig stolthet. Rasstandarden tillåter alla färger: enfärgad vit, svart, blandad — allt går.

Karaktärsmässigt är den tibetanska spanieln tillgiven mot sin familj men reserverad mot okända. Den är intelligent och självständig — en kombination som betyder att den lyssnar när den vill, inte för att den måste. Livlig och glad, men med ett eget huvud. Precis som man kan förvänta sig av en hund som i århundraden levde sida vid sida med tibetanska munkar och aldrig behövde anstränga sig för att bli omtyckt.