Bichon havanais

Bichon havanais är en liten hund med en historia som är betydligt mer äventyrlig än pälsen antyder. Resan började på Teneriffa — den spanska ön som fungerade som nav för handeln mellan Europa och Kuba — och fortsatte till Karibien där rasen snabbt blev ett statussymbol hos den kubanska aristokratin. Sockerbaronerna på ön höll havanais inte bara som prydnad; hundarna drev faktiskt nötkreatur och höns på plantagerna. Den herdeinstinkten sitter kvar än idag, och en havanais som inte har sin flock nära sig är en havanais som inte riktigt trivs.

När den kubanska revolutionen förändrade allt tog överklassen sina hundar med sig till USA, och under tidigt 1970-tal påbörjades ett seriöst återuppbyggnadsarbete av rasen. Hela den världspopulation som finns idag härstammar från elva hundar — ett genetiskt nålsöga som gör rasens nuvarande vitalitet desto mer anmärkningsvärd. Till Sverige kom rasen 1988 och har sedan dess klättrat stadigt i popularitet, om än med en SKK-ranking på 179 som antyder att den fortfarande är en insider-favorit snarare än en masshund.

Pälsen är lång, silkesmjuk och svagt vågig — ibland krullig — och förekommer i beige, sobel, svart eller kombinationer av färger. Rent vitt är ovanligare. Sedan 2008 godkänner FCI även chokladbruna havaneser. Den här pälstypen lyfts ofta fram i samband med pälsdjursallergiker, men Wikipedia är tydlig: rasen är inte allergifri, möjligen är sannolikheten för reaktion lägre än för många andra raser.

Rörelsemässigt är havanais ingen maratonlöpare men heller ingen soffpotatis. Rasen klarar agility, spårning och det finns till och med dokumenterade exempel på havaneser som klarat viltspårprov. Enligt Agrias hälsostatistik är bichon havanais en av de tre raser i Sverige som lever längst — uppskattningsvis 12 till 15 år. Förr användes de som sängvärmare hos fint folk och som cirkushundar, vilket säger något om deras anpassningsförmåga och kontaktsökande natur.