Chihuahua

Få hundar bär på ett historiskt bagage lika tungt som chihuahuan. Spåra ursprunget tillbaka till toltekernas rituella techichi-hundar, avbildade på stenar från Cholulapyramiderna som återanvändes vid byggandet av klostret Huejotzingo på 1530-talet utanför Puebla i södra Mexiko. Hos toltekerna begravdes hundarna med sina ägare — de skulle bära på de dödes synder och ledsaga dem till dödsriket. Aztekerna övertog sederna på 1200-talet, och när Hernán Cortés krossade deras rike 1521 levde hundarna vidare hos urbefolkningen. Det är en historia som sträcker sig långt bortom någon handväska.

Namnet kommer från delstaten Chihuahua i Mexiko, där amerikaner uppmärksammade rasen i mitten av 1800-talet. Omkring 1895 slog den igenom på modet i Mexico City och Texas, och 1904 erkände American Kennel Club rasen med en officiell standard. Till Sverige kom de första två exemplaren 1951, men det dröjde till 1958 innan rasen fick sitt riktiga genombrott här.

Rasen finns i två varianter: korthårig och långhårig. Den långhåriga har silkig päls med en tydlig lejonman och behårad svans — den korthåriga är rakare i uttrycket med kortare svansbehåring. Båda varianterna förekommer i alla färger och kombinationer, med ett undantag: merle är inte tillåten enligt rasstandarden. Den långhåriga varianten har troligen uppstått genom inkorsning av europeiska dvärgspanielar, medan amerikanerna under avelsarbetets tidiga fas korsade in dvärgpinscher och aktivt avlade på de minsta individerna.

Populariteten är svår att ifrågasätta. År 2012 nyregistrerades hela 2 360 chihuahuor i Svenska Kennelklubben — vilket då gjorde den till Sveriges populäraste hundras räknat på båda varianterna tillsammans. Globalt utnämndes den i en undersökning 2012/2013 till världens fjärde populäraste hundras. I Sverige håller den idag en stabil plats som nummer 16 på SKK:s rankingslista. Liten till formatet, men knappast obetydlig i historien.