Staffordshire bullterrier

Staffordshire bullterrier — eller staffe som den kallas av alla som känner rasen — är en av de mest missförstådda hundarna i Sverige, och samtidigt en av de mest älskade. SKK-rank 18 berättar en tydlig historia: det här är en ras som verkligen har hittat sin publik.

Bakom den kompakta, muskulösa kroppen gömmer sig en hund som enligt SKK beskrivs som 'ömhetstörstande, energisk, följsam och vänlig glädjespridare'. Det är inte marknadsföring — det är raskaraktär. Staffen vill vara med dig. Hela tiden. Oavsett om det handlar om ett agility-pass, en softkväll eller ett nosework-träning, är det viktigaste för hunden att aktiviteten sker tillsammans med sin familj.

Rasen har rötter i Midlands, England, där bull- och terrierhundar korsades för att skapa det som ursprungligen var en kamphund. 1935 bildades en rasklubb och the Kennel Club godkände rasen — med det specifika namnet Staffordshire bullterrier, för att skilja den från den redan erkända bullterriern. Många av de tidigt registrerade hundarna hade ursprung just i trakterna runt Staffordshire. Sedan dess har aveln, enligt Wikipedia, 'målmedvetet och framgångsrikt inriktats på att dämpa kamplusten utan att rasen förlorat styrkan, modet och intelligensen'.

Resultatet är en hund med stabilt lynne. Uttalade rädslor eller aggressioner är ovanliga inom rasen, och den mentala analysen som SKK refererar till beskriver staffen som social och lekfull med ett visst mått av nyfikenhet. Mankhöjden ligger på 36–41 cm och vikten för hanar på 13–17 kg — en kompakt kraft i litet format.

Pälsen är kort, saknar underull och sköter sig i stort sett själv. Färgskalan är bred: röd, fawn, vit, svart, blå — eller kombinationer med vitt. Brindle i alla nyanser är också godkänt.

En sak att ha klart för sig: staffen är intensiv, särskilt som valp. SKK betonar vikten av att träna passivitet — alltså att aktivt lära hunden att slappna av — lika mycket som att träna aktivitet. Det är en detalj som separerar de ägare som lyckas från dem som kämpar.