Irish soft coated wheaten terrier

Wheaten — som den kallas av alla som känner rasen — är en av de mer karismatiska terrierna från Irland, och faktiskt en av de äldsta. Medan kusinen irländsk terrier fick sin erkännande på 1870-talet och kerry blue terrier på 1920-talet fick wheatens bönder vänta ända till 1937 innan den irländska kennelklubben officiellt välsignade rasen. Dessförinnan levde den ett stilla liv som allroundarbetare på de irländska småjordbruken — råttjägare, gårdsvakt, grytjaktshund på grävling och utter, och vid behov boskapsvallare. En riktig lantis, med andra ord.

Rasens förhistoria är påfallande lite dokumenterad, men på en målning från 1843 — The Aran Fisherman's Drowned Child av Frederick William Burton — har forskare identifierat en hund som ser ut att vara en softcoated wheaten terrier. Det är ungefär vad man har att gå på. Den moderna aveln tog fart efter jaktprov 1932, och rasen sägs vara grundad på enbart 15 individer av ganska varierande typ. Att det blev en enhetlig ras av det är nästan imponerande.

I Sverige har wheatens stjärna lyst extra starkt. Under en tioårsperiod från mitten av 1990-talet räknades den till landets populäraste raser, och Sverige är faktiskt det land där rasen nått sin största popularitet globalt. Idag ligger den på SKK-rank 107, vilket fortfarande är respektabelt för en terrier som inte direkt marknadsför sig själv som lättskött.

Pälsen är rasens signum — en tunn, silkesartad enkelpäls utan underull, öppet lockig och jämnt ljust vetegul över hela kroppen. Den fäller inte, vilket många uppskattar hemma. Färgen ska vara just den där varma vetekulören; vit eller brun päls är diskvalificerande fel enligt rasstandarden, liksom matt, ullig eller bomullslik struktur.

Karaktärsmässigt är wheaten livlig, gladlynt och självständig — en kombination som är lika charmig som den är krävande. Jaktintresset kan vara påtagligt, och för att träningen ska fungera behöver ägaren pondus, engagemang och förmågan att vara envis utan att ta sig själv på för stort allvar.