Komondor

Komondoren är inte vilken hund som helst — det är herdehundarnas konung, en titel som faktiskt används i hemlandet Ungern. Den kom med kumanerna österifrån år 1239 och har sedan dess vaktat den ungerska pustan med en självständighet och ett lugnt mod som få raser kan matcha. Rasnamnet dök upp i skrift första gången 1544, och rasen erkändes officiellt 1920. Till Sverige anlände komondoren så sent som 1979.

Den mest iögonfallande egenskapen är pälsen — ett tjockt, tovigt dreadlock-täcke som bildas naturligt och en gång fungerade som skydd mot både rovdjursbett och väder på den öppna pustan. Under den vita mattansen döljer sig en stor, bred och tung hund som enligt rasstandarden ska 'väcka beundran och fruktan'. Kroppen är nästan rektangulär, ryggen kort och rörelserna fria med ett långt, marktäckande steg.

Komondoren är framavlad för att fatta självständiga beslut — inte för att lyda kommandon. Den traditionella uppfostran av ungerska herdehundar strävade aldrig efter att knyta hundarna nära till människor, utan till de djur de vaktade. Det syns i karaktären: vaktinstinkten sitter djupt, befäst genom sekler av målmedveten avel. Den patrullerar på natten, angriper tystlåtet och djärvt, och vaktar oavsett om den tränats till det eller inte. Varg på den ungerska pustan var ett reellt hot — och komondoren klarade det.

När en komondorvalp kommer till sin nya familj knyter den an till 'flocken' på samma sätt som den en gång knöt an till fårhjorden. Lojaliteten är djup, men rasen är också tuff och självsäker. Tar ägaren inte rollen som flockledare, gör komondoren det gärna själv. Det gör rasen mindre lämplig för oerfarna hundägare som söker en lättsam sällskapshund. Som vakthund eller boskapsvakt är den däremot i sitt esse — och används fortfarande i den rollen än idag. Rasen anses generellt frisk, men höftledsdysplasi förekommer.