Welsh terrier

Welsh terrier är en ras med djupa rötter i Wales — och ett temperament som matchar det walesiska landskapet: robust, energiskt och med en gnista som aldrig riktigt slocknar. Rasen räknas som en av de terriertyper som står närmast det gamla stamträdet, Old English Black and Tan Terrier, och så sent som 1896 kunde en och samma hund ställas ut under båda rasnamnen. Det berättar något om hur nära historien fortfarande sitter.

Ursprungligen jobbade welsh terriern hårt — räv, grävling och utter var arbetsuppgifterna, och redan på 1740-talet förekom rasen på kennlar för otterhound och foxhound. Idag är den sällskapshund, men jakthundshjärtat sitter kvar. Vissa individer har en mycket utpräglad jaktinstinkt, och det är klokt att ha det i bakhuvudet.

Till Sverige kom de första hundarna av rasen år 1912, importerade av Ebba Cassel. Idag ligger rasen på SKK-rank 105, vilket gör den till ett relativt ovanligt inslag i svenska hundparker — något som många ägare nog ser som en fördel.

Max 39 centimeter i mankhöjd och runt 9 kilo — welsh terriern är kompakt men inte liten i sinnet. Den är snabb i tanken, lättlärd och uppskattar uppgifter som utmanar hjärnan lika mycket som benen. Rasen rekommenderas sällan som förstahund; den kräver en säker och konsekvent hand. Men med rätt ägarskap blir den en tillgiven och lydig följeslagare som trivs lika bra i lägenhet som på landet.

Pälsen är ett kapitel för sig. Welsh terriern är en trimras — pälsen ska trimmas, inte klippas, ungefär var tredje månad. Resultatet är att rasen fäller påfallande lite päls jämfört med många andra raser. Täckhåret är strävt och skyddar mot smuts, regn och blåst, medan underullen isolerar mot kyla. Färgen är svart med rödbruna tecken; vitt accepteras bara som mindre tecken på bringan.

En välskött welsh terrier kan leva upp till 15 år och håller sig aktiv och pigg långt upp i åldern. Det är en hund som åldras med värdighet — och fortfarande vill ut på morgonpromenaden.