Tibetansk terrier

Tibetansk terrier är en av de mer missvisande namngivna hundraserna i världen — den är varken terrier till blodet eller till temperamentet. Namnet fastnade för att brittiska upptäcktsresande på 1800-talet tyckte det passade, men i Tibet kallades hunden dhoki apso, ungefär 'långhårig utomhushund', och användes som vallhund och boskapsvaktare på höglandet. Att sälja en dhoki apso ansågs rentav olycksbringande; hunden gavs bort som vänskapsgåva — ett arv som säger en hel del om hur tibetanerna värderade sin 'småfolket', som ett av de tibetanska namnen för rasen lyder.

Rasens väg till Europa är ovanligt väldokumenterad. En brittisk läkare verksam i Indien fick en hund i gåva 1922, lyckades samla fler och fick rasen erkänd av den indiska kennelklubben 1930. I England hamnade den länge i samma fålla som lhasa apso under samlingsnamnet lhasa terrier, men från 1937 erkände The Kennel Club tibetansk terrier som en självständig ras. I Sverige är rasen relativt ovanlig med en SKK-ranking på 200.

Till utseendet påminner den mest om en liten old english sheepdog — kompakt, kvadratisk och muskulös med en riklig päls — men med en svans som ringlar över ryggen likt en spets. Kroppen ska vara smidig och aktiv, och det är ingen slump: forskning tyder på att tibetansk terrier kan vara en av urformerna bakom de ullhåriga vallhundstyperna i Syd- och Östeuropa, däribland puli.

Till temperamentet är den alert, intelligent och modig utan att vara stridslysten. Den är livlig och trogen sin familj, men intar typiskt en reserverad hållning mot okända — en egenskap som sitter kvar från generationer av vakthållning på tibetanska höglandet. En amerikansk uppfödare som besökte Tibet år 2000 kunde bekräfta att dhoki apso fortfarande finns kvar i sin ursprungliga roll, om än i kraftigt minskade antal. Det är en ras med djupa rötter och ett temperament som formats av tusentals meter höjd och lika många generationer av nära samarbete med människan.