Shih tzu

Shih tzu är en liten hund med ett stort förflutet. I Tibet vördades den som helig och tjänade som skydd mot onda andar i hem och kloster - en roll som gav den smeknamnet 'dödsdrakehund'. Sedan åtminstone 1644, när Qingdynastin tog makten i Kina, skickade Dalai lama shih tzu som gåvor till det kejserliga hovet, där rasen fick sin egen uppfödning. Alla shih tzu som lever i västerlandet idag härstammar från bara elva importer till Storbritannien och Norge - den första brittiska 1931, den första norska 1933.

Det är inte svårt att förstå varför. Shih tzu är en aristokratisk liten silkeslen hund som kombinerar självständighet och stolthet med äkta lekfullhet och trohet mot sin familj. En amerikansk lärare och kompositör vid namn James E. Mumford försökte en gång sammanfatta rasen i en shih tzu-publikation: 'ett stänk av lejon, flera teskedar kanin, några gram av huskatt, en bit hovnarr, ett stänk av ballerina' - och så vidare. Det är faktiskt en ganska träffande beskrivning.

Mankhöjden får inte överstiga 27 cm och vikten ligger på 4,5-8 kg, men det kompakta formatet döljer en alert och livlig personlighet. Shih tzu är intelligent och anpassningsbar, trivs med andra hundar och mår bra av mänsklig närhet. Den har varken jakt- eller vaktinstinkt, men hör du ett skall när det ringer på dörren är det troligen shih tzu som meddelar sig.

Pälsen är rasens mest iögonfallande drag - lång, böljande och riklig med ett tätt lager täckhår och måttlig underull. Den kräver bad, föning och borstning en gång i veckan, och för att hålla håret borta från ögonen sätter man dagligen upp den typiska tofsen på huvudet. Pälsen fäller inte på samma sätt som hos många andra raser, vilket gör shih tzu till ett alternativ för allergiker. En DNA-analys bekräftar dessutom att det här är en av de äldsta hundraserna överhuvudtaget.