Schillerstövare

Schillerstövaren är en genuint svensk skapelse med rötter i Västergötland — närmare bestämt Kavlås, där lantbrukaren Per Schiller från Stenungsund lade grunden till rasen. På Konungens jaktklubbs hundutställning 1886 visade han upp två syskon som tog hem första pris, och dessa två hundar räknas än idag som rasens stamfar och stammor. De parade med varandra, och de flesta schillerstövare bär deras arv i sina ådror.

I härstamningen finns schweiziska stövare, engelsk harrierblod och visst inslag från södra Tyskland — en internationell cocktail som genom målmedveten avel snabbt formade en distinkt ras. Redan 1907 erkändes schillerstövaren som egen ras, som första av de svenska stövarraserna. Det är ett kvitto på hur konsekvent avelsarbetet bedrevs.

Utseendemässigt är schillerstövaren lättare och mer kompakt än sin nära kusin hamiltonstövaren, med ett utpräglat ädelt huvud och högt ansatta öron. Färgteckningen är karakteristisk: brun botten med svart mantel och vita inslag. Det är en hund som ser ut som den är byggd för att röra sig — för det är precis vad den är.

Som drivande hund används schillerstövaren traditionellt vid jakt på räv och hare. Den är livlig i spårarbetet, spårsäker och har ett välljudande drevskall som bär väl i terrängen. En extra praktisk egenskap: rasen är lätt att göra rådjursren, det vill säga att den inte driver rådjur eller hjort — vilket underlättar jakten avsevärt.

Numerärt har schillerstövaren historiskt legat på ungefär hälften av hamiltonstövarens population, och på senare år har antalet gått tillbaka så pass att man tvingats korsa in srpski gonič och schweiziska stövare för att motverka inavel. Stamboken slöts visserligen 1953, men rasens fortlevnad har krävt pragmatiska beslut. Idag ligger rasen på plats 150 i SKK:s ranking i Sverige — en sällsynt hund, men långt ifrån glömd av dem som verkligen kan sina stövare.