Rhodesian ridgeback

Rhodesian ridgeback är en hund med ett förflutet som få andra raser kan matcha. Ursprungligen framavlad i södra Afrika — med rötter i Kapkolonin och rasstandarden nedskriven 1922 av F.R. Barnes i Bulawayo, Sydrhodesia — användes den för att ställa lejon. Inte döda dem, ställa dem. Flera hundar arbetade tillsammans och höll lejonet på plats tills jägaren fick skott. Det berättar ganska mycket om vad det är för sorts hund vi pratar om.

Rasens absoluta signum är ridgen — den hårkam längs ryggen där pälsen växer mothårs mot resten av kroppen. Det är inte ett fel eller en kuriositet, det är rasens adelsmärke och ett arv från khoikhoiernas schenzihundar som ingick i aveln tillsammans med bland annat grand danois, pointer och blodhundar. Pälsen i övrigt är kort och tät, ljust vetefärgad till mörkt röd, och smälter enligt Wikipedia faktiskt in i savannens höga gräs på ett sätt som gör att man kan tappa hunden ur sikte. Framtoningen liknas vid ett lejon — och det är inte bara romantik, det är en ovanligt muskulös och substansfull kropp på ett ändå atletiskt och smidigt djur.

I Sverige idag är ridgebacken framför allt en aktiv sällskapshund, rankad 22 på SKK:s lista. Och aktiv är nyckelordet. Rasen kräver mycket motion, och SKK är tydliga med att den som funderar på rasen bör gilla att röra sig mycket i naturen. Mentalt är den relativt självständig men lyhörd, med tydliga vakt- och jaktinstinkter. Den älskar sin familj men väljer gärna ut en favorit och ska enligt rasstandarden vara ointresserad av främmande människor — inte aggressiv, bara ointresserad.

Som valp och unghund är ridgebacken känd för att vara väldigt intensiv, och SKK rekommenderar kurser under de första ett till två åren. Miljö- och socialträning tidigt är inte ett tips, det är ett krav. Hundvana är en klar fördel. Hälsomässigt är rasen förhållandevis frisk, men 4–5% föds med dermoid sinus — en hudmissbildning — och HD samt ED förekommer. Kontrollera alltid att uppfödaren har undersökt valpen innan leverans.