Drever

Drevern är en av Sveriges mest genuint svenska jakthundar — och ändå började resan långt söderut. Rasen avlades fram i mitten av 1800-talet i Sydtyskland, Tyrolen och Schweiz som en korsning mellan den kortbenta taxen och den högre stövaren, vilket också förklarar det gamla namnet dachsbracke. Till södra Sverige kom den under 1910-talet, och redan 1913 gjordes de första registreringarna i SKK. Det dröjde ändå till 1953 innan SKK officiellt erkände drevern som svensk ras — ett erkännande som var välförtjänt.

Titta på en drever och du ser direkt vad den är gjord för: låg, robust och kompakt, med ett utseende som Wikipedia träffande beskriver som en blandning mellan tax och stövare. Mankhöjden ligger på 32–38 cm för hanar och 30–36 cm för tikar enligt rasstandarden. Färgmässigt dominerar rödvitt, men svart-rödvit och svart-vit förekommer också — alla färger i kombination med vita tecken är tillåtna.

På jakt är drevern i sitt esse. Den är en långsamt drivande hund, vilket gör den till en självklarhet vid rådjurs- och harjakt. Storleken gör den dessutom lämpad för mindre jaktarealer, vilket är en praktisk fördel för många svenska jägare. Innan rävstammen decimerades av rävskabbsangrepp på 1980-talet var den också en uppskattad rävhund. Idag är drevern den vanligaste drivande hunden i Sverige — 2008 registrerades cirka 1 000 individer — och rasen förekommer även i jaktliga sammanhang i Norge och Finland.

Mentalt beskriver SKK drevern som stabil med mycket stor jaktlust. Det är ingen slump att man nästan aldrig hör talas om den som enbart sällskapshund. Faktum är att för att bli utställningschampion måste en drever ha meriter från jaktprov för drivande hund — rasen bär alltså sitt syfte inbyggt i sina tävlingsregler.

Pälsen är lättskött och badas vid behov. Hälsomässigt är rasen relativt problemfri, men ett fenomen att känna till är jaktödem — andningsproblem och onormal trötthet i samband med jakt — som förekommer inom rasen enligt SKK.