Storpudel

Storpudeln är den stora varianten av en ras med anor från Medelhavsregionen, förfinad och organiserad i modern form av brittiska och tyska uppfödare under 1800-talets slut — den första rasklubben bildades i England 1876, följd av Tyskland 1893. Frankrike, som officiellt räknas som ursprungsland, fick sin nationella rasklubb och rasstandard först 1936. Trots att rasen kallas 'the French poodle' på engelska sedan åtminstone 1818 är historien alltså mer komplicerad än nationalitetsstämpeln antyder.

Från början var storpudeln en vattenapporterande jakthund — ordet pudel kommer från tyskans pudelhund, 'plaskhund', en översättning av latinets canis aquaticus. Den rollen är sedan länge ersatt av sällskapsliv, men instinkterna sitter kvar. Storpudeln är känd för sin intelligens och sitt glada lynne, och presterar starkt i hundsporter som agility, lydnadsprov samt sök och spår. Det är inte en hund som trivs med att bara ligga på soffan och se på.

Rasstandarden kräver en harmoniskt och proportionerligt byggd hund med lätt, fjädrande gång — inga extrema drag ska vara framavlade. De fyra storleksvarianterna delar samma standard, och de mindre varianterna får inte uppvisa drag av dvärgväxt. Pälsen är ullig, förekommer i flera färger och förknippas traditionellt med den ikoniska lejonklippningen. Utställningshundar bär den med stolthet, men de flesta storpudlar i svenska hem går runt i mer lättskötta vardagsfrisyrer.

I Sverige hamnar storpudeln på plats 194 i SKK:s popularitetsranking — en blygsam position för en ras som globalt utnämndes till världens tredje populäraste hundras i en undersökning 2012/2013, och som toppade den amerikanska listan från 1960 till 1982. Rasen räknas som jämförelsevis frisk. Kulturellt har pudeln satt djupa spår: Goethes Mefistofeles dyker upp som pudel i Faust, och uttryck som 'pudelns kärna', 'luspudel' och 'göra en hel pudel' lever kvar i svenska språket än idag.