Dvärgpudel

Dvärgpudeln är en av fyra storleksvarianter av pudeln - en ras med rötter i Frankrike och en historia som sträcker sig tillbaka till medeltidens vattenapporterande jakthundar. Ursprungsnamnet kommer från tyskans pudelhund, ungefär 'plaskhund', en direkt översättning av latinets canis aquaticus. Det säger en del om vad den här hunden en gång var byggd för: vatten, arbete och intelligens.

Globalt är bilden en annan: 2012/2013 utnämndes pudeln till världens tredje populäraste hundras, och i USA toppade den popularitetslistan från 1960 ända till 1982.

Den ulliga, icke-fällande pälsen är rasens mest igenkännbara drag och finns i flera färger. Traditionellt klipps pudeln i den klassiska lejonklippningen, men de flesta ägare väljer lättskötta vardagsfrisyrer som kräver betydligt mindre underhåll. Päls som inte sköts regelbundet tovat sig dock snabbt - det är priset för att slippa hundpäls på soffan.

Enligt rasstandarden ska dvärgpudeln vara harmoniskt och proportionerligt byggd med en lätt, fjädrande gång. De mindre varianterna delar standard med storpudeln och får inte uppvisa några drag av dvärgväxt - det handlar alltså om en naturligt liten hund, inte en miniatyr framavlad för utseendets skull.

Pudeln är känd för sin intelligens och sitt glada lynne, och dvärgpudeln är inget undantag. Rasen är lättlärd och framgångsrik i hundsporter som agility, lydnadsprov samt sök och spår. Den har historiskt använts som tryffelhund och cirkushund - två yrken som kräver både näsa och samarbetsvilja. Numera är den framför allt familjehund, och en av de mer mångsidiga sådana.

Rasens kulturella avtryck är ovanligt stort. I Goethes Faust förvandlas just en pudel till Mefistofeles - därifrån kommer uttrycket 'pudelns kärna'. Svenska talesätt som 'luspudel', 'klok som en pudel' och 'göra en hel pudel' vittnar om att rasen länge haft en särskild plats i det kollektiva medvetandet.