Phalène

Phalènen är den äldre av de två varianterna av kontinental dvärgspaniel — systerrasen papillon fick sina upprätta öron först 1896, medan phalènen med sina mjukt hängande öron har prytts på adelsdamers porträtt sedan 1400-talet. Sassetta målade en igenkännbar dvärgspaniel redan runt 1440, och på 1500-talet dök de upp på duk efter duk hos Tizian och Paolo Veronese. Henrik III fick tre stycken från Lyon och därmed var rasens öde vid det franska kungahovet beseglat. Rubens och van Dyck målade dem. Det är alltså inte precis en nykomling.

Namnet phalène är franska för nattfjäril — en direkt spegling av de hängande öronen som påminner om en fjärils vilande vingar, till skillnad från papillonens upprättstående 'dagfjärilsöron'. Båda varianterna räknas som samma ras och döms tillsammans på utställning i bland annat USA och England. I Sverige registreras ungefär 150 phalèner per år, att jämföra med 500–600 papilloner — rasen är alltså tydligt i minoritet men långt ifrån sällsynt.

Till det yttre är phalènen en liten, spänstig och graciös dvärgspaniel med ymnig päls. Kroppen är något lågställd och längden ska bara överstiga mankhöjden marginellt. Bottenfärgen ska vara vit och benen likaså — svart, röd/brun eller trefärgad är de vanligaste färgkombinationerna. Många små fläckar, så kallade ticks, uppskattas inte enligt rasstandarden.

Innanför den eleganta fasaden sitter en hund som inte nöjer sig med sofflivet. Phalènen är livlig, uthållig och tillgiven, och trivs utmärkt med agility och lydnad — Sveriges allra första lydnadschampion var faktiskt en papillon, vilket säger en del om vad dessa hundar klarar av när de får chansen. De behöver ordentlig motion och klarar alla klimat. Trots sitt ringa format är de dessutom ypperliga vakthundar, lojala mot sin ägare och med ett vänligt men vaksamt temperament som gör dem till utmärkta familjehundar.