Parson russell terrier

Parson russell terrier är en ras med ett ursprung som är lika färgstarkt som hundarna själva. Kyrkoherden John Russell — känd som Jack — köpte sin första terrier redan 1819 och hade ett tydligt mål: en grythund som orkade hålla jämna steg med en ryttare till häst. Han utgick från föregångare till dagens foxterrier och manchesterterrier, och det viktiga för Russell var aldrig hur hunden såg ut — det var vad den kunde göra. Bruksegenskaperna kom alltid före exteriören.

Det tog lång tid innan omvärlden officiellt höll med om att rasen förtjänade ett eget erkännande. The Kennel Club, som Russell själv var med och grundade 1873, väntade ända till 1989 med att godkänna rasen — då under namnet Parson Jack Russell Terrier. FCI:s fulla erkännande dröjde till 2001. Idag heter rasen parson russell terrier och är erkänd av både brittiska the Kennel Club och amerikanska AKC, vilket skiljer den från den besläktade jack russell terriern.

Den tydligaste skillnaden mot jack russell är benen — parson russell är högbent och mer kvadratisk i sin byggnad. Mankhöjden ligger på 34–38 cm för hanhundar och 31–35 cm för tikar. Pälsen finns i tre varianter: slät, broken och strävhårig. Färgen är övervägande vit, ofta med bruna tecken runt ansiktet eller på andra delar av kroppen. Öronen är medelstora, vikta och hängande.

Till karaktären är parson russell terrier alert, lekfull och livlig — en hund som mår bäst med regelbunden aktivitet. Det är ingen soffsällskapare som nöjer sig med en kort promenad. Rasen har varit en av de populäraste i Tyskland och hamnar på plats 108 i SKK:s svenska ranking, vilket gör den till en relativt ovanlig syn på svenska hundrastgårdar.

Har du en strävhårig eller broken parson russell behöver pälsen ryckas eller trimmas två till tre gånger per år. Är hunden dessutom en utställningshund kan det krävas ännu tätare intervaller för att hålla pälsen i toppskick.