Papillon

Papillon är en av de mest ikoniska dvärgraserna i Europa — och ett av historiens mest välporträtterade husdjur. Redan på 1500-talet dök de upp på dukar av Tizian och Paolo Veronese, och när Henrik III fick tre dvärgspanielar från Lyon blev rasen snabbt ett statussymbol vid det franska kungahuset. Hovdamerna lät sig gärna målas med sina fjärilsörade favoriter, och Rubens och van Dyck fångade dem för eftervärlden. Det är alltså inte en nykomling vi har att göra med.

Namnet papillon är franska för dagfjäril — och det är precis vad de stora, upprättstående öronen påminner om. Systervarianten phalène (nattfjäril) har hängande öron och är faktiskt den äldre av de två. Båda varianterna räknas som épagneul nain continental, kontinental dvärgspaniel, och kan födas i samma kull. I Sverige registreras ungefär 500–600 papillon per år, och rasen håller sig stadigt på SKK:s rank 25.

Under ytan på det eleganta, silkiga exteriöret sitter en hund som verkligen vill ha något att göra. Papillonen är alert, livlig och lättlärd — Sveriges allra första lydnadschampion var faktiskt en papillon, vilket säger en hel del om rasens arbetsvilja. Agility och lydnad är naturliga hemmabanor för en hund som älskar att samarbeta och röra på sig. Att den dessutom anpassar sig väl till olika miljöer och trivs i alla klimat gör den till en flexibel följeslagare.

Pälsen är lång och silkig men kräver förvånansvärt lite jobb — regelbunden kamning räcker långt, även om tovor kan bildas vid öronen och på insidan av låren. Hälsomässigt är rasen robust; 15 år är enligt SKK inte ovanligt. Det finns ett hälsoprogram mot ögonsjukdomen PRA, och patella — lösa knäleder — är något att hålla koll på inför avel.

Trots sitt kompakta format är papillonen ingen softhund. Den är lojal, social och enligt Wikipedia dessutom en ypperlig vakthund. Liten till formatet, stor till personligheten.