Norfolk terrier

Norfolk terrier är en liten hund med ett stort hjärta och ännu större grävambitioner. Rasen har sina rötter i East Anglia, England, där små röda och black and tan-tecknade terrier jobbade hårt som råttjägare på gårdar och i stall runt sekelskiftet 1800/1900. Det var ryttaren Frank Jones som började renavla dem och lyckades göra dem populära — både bland hästfolk och studenter i Cambridge. Länge gick de under namnet norwichterrier, men 1964 fick de med hängande öron ett eget rasnamn: norfolkterrier.

Det som skiljer norfolk från sin kusin norwich är just öronen — nedhängande hos norfolk, upprätta hos norwich. Ibland påminner det gemensamma förflutna om sig självt i form av så kallade rosett- eller vippöron, vilket inte är helt ovanligt.

Med en idealmankhöjd på 25–26 cm och en vikt som vanligen landar mellan 5 och 8 kg är norfolkterriern en av de minsta raserna i terriergruppen. Men liten till format betyder inte liten till personlighet. Det här är en glad, framåt och orädd hund med energi att sätta på export. Agility och tävlingslydnad är aktiviteter som passar rasen väl, och den är känd för sin samarbetsvilja — och sin matlust. Det gör klickerträning till ett naturligt val.

Pälsen är sträv, rak och tätt åtliggande med mjuk underull — ett effektivt skydd mot vatten och kyla. Enligt rasstandarden ska den vara längre på hals och skuldror, kortare och slätare på huvud och öron, med undantag för mustascher och ögonbryn. Pälsen kräver handtrimning ungefär två gånger om året; klippning förstör strävheten och bör undvikas. Färgmässigt dominerar rött i många nyanser, men black and tan och grizzle förekommer också.

I Sverige registreras ungefär 100–200 norfolkterrier per år, vilket ger rasen en SKK-rank på 100. Den är alltså välrepresenterad men inte övermättad på marknaden. En sak bör nämnas för trädgårdsälskare: norfolkterriern gräver gärna, och den gör det med övertygelse.