Mops

Mopsen är en av de mest igenkännbara hundarna som finns — den där lilla fyrkantiga figuren med rynkigt ansikte, platt nos och hårt ringlad svans som verkar ha bestämt sig för att ta upp så mycket plats i hjärtat som möjligt, trots att kroppen bara väger mellan 6,5 och 8 kilo. Ursprunget är kinesiskt, där den så kallade Happa-hunden levde redan på 700-talet, men det var via Nederländerna som mopsen på allvar tog Europa med storm. Enligt Wikipedia varnade en mops till och med Vilhelm av Oranien för spanska trupper — ett rykte som rasen fortfarande lever på. När Vilhelm III blev kung av England 1689 hade hundarna redan blivit hovfavoriter, och i Sverige har mopsen funnits sedan 1600-talet. Carl von Linné nämnde den 1753 och Carl Michael Bellman sjöng om den i Fredmans epistlar. Det är inte dåligt för en hund som egentligen bara vill ligga i knäet.

Enligt SKK är mopsen en utpräglad sällskapshund med låg aktivitetsnivå — den är ingen som drar dig upp ur soffan klockan sex på morgonen för ett maraton. Däremot är den social, nyfiken och lockar enligt SKK ofta fram glada skratt med sin personlighet. Pälsen är kort och slät i färgerna silver, aprikos, fawn eller svart, alltid med svart mask och mörka öron. Pälsvården är minimal, men under vår och höst fäller rasen och en borstning behövs. Nosvecket behöver torkas av varje vecka och öronen kontrolleras regelbundet.

Det finns dock saker man inte kan blunda för. Mopsen är en brakycefal ras — den kortskalliga huvudformen ökar risken för andningsproblem och ögonskador, och rasen finns med i SKK:s Breed Specific Instructions under riskområdena andning, hudmängd, nosparti och ögon. Rasklubben och seriösa uppfödare arbetar aktivt med dessa frågor genom hälsoprogram och forskning. Väljer du mops är det viktigt att köpa från en uppfödare som tar hälsoarbetet på allvar.