Långhårig tax

Långhårig tax är en av nio varianter av en och samma ras — taxen finns i tre hårlag och tre storlekar, och den långhåriga är den som väcker flest blickar på promenaden med sin silkeslena päls och långa öron. Ursprunget är tyskt, och själva namnet avslöjar allt: Dachs betyder grävling på tyska, och det var precis dit den här hunden var tänkt att ta sig — ner i gryt och lyor för att driva ut viltet. En grythund och drivande hund i ett och samma kompakta paket.

Rasen är en dvärgmutation av tyska braquehundar, ett fenomen som kallas kondrodystrofi. Det är alltså inte en tillfällighet att benen är korta — det är hela poängen. Taxen har funnits i Sverige åtminstone sedan 1600-talet; i ett brev från 1652 om jakter med Rutger von Ascheberg beskrivs små drivande hundar som identifierats som taxar. Carl von Linné tog upp rasen i sin Cynographia redan 1753, och i SKK:s allra första stambok från 1893 registrerades fem taxar.

Den långhåriga varianten ställdes ut för första gången 1882 i Hannover — lite senare än sin korthåriga kusin som visades redan 1863 i Hamburg. De tre hårlagens ursprung är sannolikt lika gammalt, även om den korthåriga var den enda som nämndes i taxens första rasstandard från 1879.

I Sverige rankas den långhåriga taxen på plats 111 hos SKK, vilket gör den till en ovanligare syn än den klassiska korthåriga varianten. Globalt är taxen som ras en av världens tio populäraste hundraser enligt en undersökning från 2012/2013 — men den långhåriga håller sig lite mer i skymundan, för den som vill ha något distinkt utan att kompromissa med taxens karaktär.