Grönlandshund

Grönlandshunden är inte vilken spets som helst — den är en av de äldsta hundraserna vi känner till, och det är ingen överdrift. Hundarna kom med inuiterna västerifrån redan på 1000-talet och har sedan dess formats av ett av jordens hårdaste klimat. Inte av uppfödare med avelsprogram och poängblad, utan av naturligt urval under extrema förhållanden. Det syns på hunden.

Först beskriven i skrift 1721 av den norske missionären Hans Egede, har grönlandshunden sedan dess gjort sig ett namn i polarhistorien. Mest berömt är Roald Amundsen expedition till Sydpolen 1911 — det var grönlandshundar som drog honom dit. Rasen har också tjänstgjort militärt, bland annat i den danska Siriuspatrullen på nordöstra Grönland och i den svenska försvarsmakten under 1940-talet.

På Grönland har hundspannet, jämsides med kajaken, varit det viktigaste transportmedlet. Sommartid har hundarna arbetat som klövjehundar och jagat säl, isbjörn och myskoxe. De har levt utomhus året runt och under sommarhalvåret förväntat sig klara sin egen mathållning. Det är bakgrunden till en hund med stark flockinstinkt, tydlig rangordning och en mentalitet som inte ber om ursäkt för något.

Grönlandshunden är vänlig och tillgiven mot människor, men den är ingen enmanshund som klistrar sig fast vid sin ägare. Den skall enligt rasstandarden kännetecknas av energi, mental styrka och oräddhet. Den är robust och arbetsvillig — ett stillasittande liv passar den inte. En särskild egenskap värd att nämna: grönlandshundar skäller sällan eller aldrig. Grannarnas nerver är alltså räddade, men förvänta dig inte en vakthund.

I Sverige rankas rasen på plats 60 enligt SKK, och utanför Grönland är det framför allt i Norge som den mest aktiva aveln bedrivits. Idag används rasen till draghundsport och i turistnäringen — långt ifrån Amundsens isvidder, men med samma grundläggande natur intakt.