Siberian husky

Siberian husky är ingen soffahund som råkar se cool ut - det är en arbetsmaskin med tusenåriga rötter hos tjuktjerna i östra Sibirien, ett nomadfolk som var helt beroende av sina hundar för överlevnad. Tjuktjerna avlade fram en hund som kunde dra lätt last i måttlig hastighet över enorma avstånd, och det är precis vad siberian husky fortfarande är byggd för. Kroppen är rektangulär, välmusklad och proportionerad för rörelse - kraft, fart och uthållighet i ett och samma paket.

Rasens moderna historia tar fart under Alaskas guldrush i slutet av 1800-talet, när tjuktjiska hundar importerades och snabbt imponerade i tävlingssammanhang. Det stora genombrottet kom 1925 när difteri bröt ut i Nome. Norsk-amerikanen Leonhard Seppala och hans spann med ledarhunden Togo var bland dem som fraktade livräddande serum längs den drygt 100 mil långa sträckan mellan Nenana och Nome. Ledarhunden Balto, som ledde den sista etappen, har fått en staty i Central Park i New York.

Mentalt är siberian husky mjuk, livlig och utåtriktad - men ha inga illusioner om att den fungerar som vakthund. Rasen saknar helt vaktinstinkter och är vänlig även mot helt okända människor. Däremot har den en stark jaktinstinkt och en medfödd drift att springa, vilket gör att de flesta individer inte lämpar sig för lösdrift. Flockbehovet är påtagligt: en siberian husky trivs inte ensam och mår bäst i sällskap av antingen andra hundar eller människor.

Pälsen är dubbel med mjuk, tät underull och raka täckhår - den sköter sig i stort sett själv och ska aldrig trimmas. Färgskalan är bred: svart, grå, viltfärgad, sobel, röd eller vit, enfärgat eller med vita markeringar. Hanar väger 20-27 kg med en mankhöjd på 53-60 cm, tikar 16-23 kg och 51-56 cm.

Tillgodoser man hundens behov av rörelse och flockgemenskap får man en sund, aktiv hund med hög arbetsmoral. Underskattar man dem får man en frustrerad grävmaskin med uthållighet nog att yla hela natten.