Bichon frisé

Bichon frisé är en liten hund med ett stort leende — bokstavligen. De tre mörka punkterna i ansiktet, de runda kolsvarta ögonen och den svarta nostryffeln, bildar en triangel som gett rasen sitt karakteristiska uttryck. Lägg till ett klotrunt, rundklippt huvud och en snövit lockig päls, och du förstår varför den här rasen hängt med i europeiska salonger sedan 1400-talet.

Historien är faktiskt ganska spektakulär. Under Henrik III (1574–1589) ska kungen enligt legenden ha burit sina bichoner i en korg runt halsen medan han skötte sina kungliga sysslor. Hovdamerna följde efter och bar hundarna under armen eller insvept i sjalar. Francisco de Goya målade dem. Porslinsfigurer gjordes av dem. Sen kom franska revolutionen och kastade ner bichonen från tronen — bokstavligen — och ut på gatorna, där den blev gatugycklarnas och positivhalarnas följeslagare. Det är en ras som överlevt både kungahus och revolution.

Rasstandarden skrevs 1933 och rasen erkändes av franska kennelklubben 1934. Till Sverige kom den första gången 1977, och idag registreras cirka 450 nya per år enligt Wikipedia.

Som sällskapshund levererar bichon frisé på alla fronter. Enligt SKK är den glad, lättlärd och angelägen om att göra sin ägare nöjd — ett piggt temperament är ett av rasens signum. Den klarar sig bra med måttlig motion men tackar inte nej till agility eller rallylydnad om ägaren är sugen. Den passar även oerfarna hundägare och trivs med barn.

Men — och det är ett viktigt men — pälsen kräver seriöst engagemang. Kardning och kamning varje dag, bad ungefär varannan vecka, föning efteråt, och klippning var sjätte vecka. SKK räknar med i snitt två timmar pälsvård per vecka, utöver bad och föning. Den goda nyheten: bichon frisé fäller inte.

Hälsomässigt bör man känna till att rasen kan drabbas av katarakter, klåda, allergier och rinnande ögon enligt SKK.