Basset hound

Basset hound är en av hundvärldens mest igenkännbara gestalter — stor hund på korta ben, med långa tunga öron, lös hud som hänger elegant och ett ansiktsuttryck som ser ut att bära på världens alla bekymmer. Men bakom den melankoliska fasaden döljer sig en av de godmodigaste och mest sociala raserna som finns.

Rasen har brittiska rötter men är egentligen en korsning mellan den franska basset artésien normand och blodhunden. Aveln i England inleddes 1866 och rasen väckte uppmärksamhet redan på utställningen i Wolverhampton 1875. Kennel Club erkände rasen 1880 och rasklubben bildades 1884 — men efter första världskriget var rasen så decimerad att klubben lades ner 1921 och inte återuppstod förrän 1954.

Som jakthund är basseten en så kallad packhound — den jagar i flock och har i hemlandet framför allt använts för hetsjakt på kanin i terräng där hundarna följs till fots. Den långsamma, metodiska jaktstilen är en direkt fördel i tät buskmark. Idag är det dock sällskapshunden som dominerar, och basseten passar utmärkt som familjehund tack vare sitt lugna och tillgivna temperament. Rasen är utpräglat social mot både människor och andra hundar — aggressivitet hör inte hemma i raskaraktären.

Däremot är basseten påtagligt självständig, vilket märks tydligt vid träning. Räkna med att behöva kombinera humor med envishet som ägare. Lämnas hunden ensam utan ordentlig förberedelse protesterar den ljudligt — ensamhetsträning tidigt och i korta steg är ett måste.

Hälsomässigt finns några saker att hålla koll på. Rasen växer fort och kan drabbas av växtvärk i ung ålder, vilket visar sig som hältor som vanligtvis försvinner med tiden. Den lösa huden och de långa öronen kräver regelbunden tillsyn — svamp i hudveck och rinniga ögon är vanliga bekymmer. Torka alltid av hunden ordentligt efter blöta promenader. Valpar vill ofta mer än de orkar, så håll igen på hård motion och långa ronder i tidig ålder.

Trots sin kompakta kropp har basseten ett långt, fritt steg och ska enligt rasstandarden aldrig uppfattas som klumpig — full av spänst och rörlighet är målet. Mankhöjden ligger på 33–38 cm och pälsen är kort, slät och tättliggande med minimalt skötselkrav.