Tibetansk mastiff

Marco Polo beskrev dem som hundar stora som åsnor. Aristoteles nämnde dem. Kung Wu Yi fick en i gåva år 1121 fvt. Den tibetanska mastiffen är inte precis en nykomling i hundvärlden — den är en av de mest historiskt dokumenterade raserna som finns, och den bär det arvet med en självklarhet som gränsar till kunglig likgiltighet.

Do-Khyi, som rasen kallas på tibetanska, betyder bandhund — och det säger en del om ursprungsuppdraget. Dessa hundar vaktar boskap och gårdar i Himalayas bergstrakter, och den instinkten sitter djupt. Enligt rasstandarden ska tibetansk mastiff vara kraftfull, tung och välbyggd med god benstomme, och kombinera mäktig styrka med tålighet och uthållighet nog att arbeta i alla klimatförhållanden. Den stannar gärna ute i snö och blåst — det är inget problem. Problemet uppstår om du tror att det räcker.

Tibetansk mastiff är nämligen ingen gårdsmaskin som trivs med ett ensamt hundgårdsliv. Den behöver sin flock. Den lever bäst som familjemedlem med ett tydligt uppdrag: hålla koll på folk, fä och gård. Rasen är självständig och fattar egna beslut — en egenskap som kräver en ägare som verkligen förstår vad det innebär, inte bara accepterar det i teorin.

Pälsen varierar kraftigt mellan årstider och kön, men ska enligt rasstandarden ha tjockt täckhår och riklig underull. Färgerna spänner från djupt svart och blå (med eller utan tantecken) till golden i nyanser från mättat fawn till djupt röd, samt sobel.

Utvecklingen går långsamt — tikar är färdigutvecklade först vid 2–3 år, hanhundar tidigast vid 4 år. Den moderna aveln grundades i Storbritannien och USA, och den stam som finns i västerlandet idag vilar på importer från Nepal och Bhutan på 1970-talet. Den första kullen i väst föddes i Nederländerna. I Sverige rankar rasen på plats 86 hos SKK — relativt sällsynt, med andra ord, vilket kanske inte är så konstigt för en ras som kräver en ägare som vet precis vad den ger sig in på.