Berner sennen

Berner sennenhund är en av de mest igenkännbara hundarna som finns — den där trefärgade, kolsvarta jätten med roströda markeringar och kritvitt bröst som får folk att stanna upp på promenaden. Rasen kommer från kantonen Bern i Schweiz och är en av fyra sennenhundraser från de schweiziska alperna. Så sent som på 1960-talet kunde man fortfarande se berner sennenhundar dra stora 50-liters mjölkflaskor nerför alpbyarnas vägar till mejeriet — ett arv som rasen bär med sig än idag, bokstavligen, via Svenska Sennenhundklubbens drag- och arbetsprov.

Den är stor, muskulös och har en kraftig benstomme, men rör sig med en rörlighet och uthållighet som kan förvåna. Hanar når 64–70 cm i mankhöjd och tikar 58–66 cm. Pälsen är lång, glänsande och antingen rak eller vågig, med en tät mjuk underull som håller värmen utomhus — och som garanterat hittar sin väg till dina möbler, mattor och mörka kläder. Rasen fäller två gånger per år, och tikarna dessutom i samband med löp och valpning. Räkna med daglig kamning under fällningsperioderna.

Mentalt är bernern godmodig, lugn och tillgiven sin familj. Den är vänlig mot främlingar men har en naturlig vaksamhet, och den håller sig gärna nära sin ägare — stark flockmentalitet är ett återkommande drag. Rasen mognar långsamt och kan visa tydliga valpliknande tendenser ända upp till ett och ett halvt års ålder, vilket är charmigt men kräver tålamod. Den påverkas negativt av hård behandling och svarar mycket bättre på uppmuntran och konsekvens.

En sak att ta på allvar: berner sennenhund har flera ärftliga hälsoproblem. Höftledsdysplasi, armbågsledsdysplasi och njursjukdomen renal dysplasi förekommer, och rasens allvarligaste utmaning är tumörsjukdomarna, där flera ärftliga former finns dokumenterade. Det är inte en ras man väljer utan att ha satt sig in i hälsoläget ordentligt. Foderkostnaden är dessutom påtaglig för en hund i den här storleksklassen. Men för rätt familj — en som vill ha en stor, trogen och arbetsvillig kamrat som trivs bäst utomhus — är bernern svårslagen.