Svensk lapphund

Svensk lapphund är en av Sveriges äldsta hundraser — och en av de mest förbisedda. Medan andra nordiska spetsar fått sin plats i rampljuset lever lapphunden ett relativt anonymt liv med SKK-rank 134, trots ett arv som sträcker sig längre tillbaka än de flesta svenska raser överhuvudtaget. De tre första hundarna i SKK:s stambok från 1893 var lapphundar. Det säger en del.

Rasen har sina rötter hos samerna, där den tjänstgjorde som renvallare, jakthund och gårdsvakt på Nordkalotten. Johannes Schefferus beskrev samernas hundar redan 1673 i verket Lapponia, och Linnélärjungen Carl Peter Thunberg noterade mot slutet av 1700-talet att hunden var 'renens trogne följeslagare och vagtare' — av en räfs storlek. Det är en bild som fortfarande känns igen.

Den svenska lapphunden vi ser idag är dock resultatet av ett långt och ibland turbulent avelsarbete, mestadels bedrivet i södra Sverige snarare än i fjällvärlden. Under 1930-talet blomstrade rasen på hundutställningar, men krigsåren slog hårt och populationen decimerades. Rasen fick rekonstrueras. Parallellt splittrades den ursprungliga lapphundsfamiljen: 1966 erkändes lapsk vallhund som egen ras i Finland, och 1975 följde finsk lapphund efter. Den svenska varianten är alltså en successivt avsmalnad genetisk linje — vilket också syns i exteriören, som blivit mer utställningsanpassad än fjällanpassad. En för lång och yvig päls drar till sig snö och bildar isklumpar; alltför raka vinklar på bakbenen är ett hinder i djupsnö. Det är praktiska kompromisser som gjorts längs vägen.

Idag är den svenska lapphunden en sportig sällskapshund med bred kompetens: lydnadsprov, rallylydnad, agility, sök, spår och eftersök finns alla på meritlistan. I Norden kan den bli vallhundschampion, och i USA deltar svenska lapphundar i vallhundsprov. Jaktrötterna lever också kvar — rasen används fortfarande vid älg-, björn- och fågeljakt av dem som känner till den.