Shar pei

Shar pei är en av de mest igenkännbara hundarna på planeten — rynkorna, den strävt sandpappersliknande pälsen och den blå tungan gör den omöjlig att förväxla med något annat. Rasnamnet shar pei betyder faktiskt just 'sandskinn' på kinesiska, och den som klappar en shar pei för första gången förstår omedelbart varför.

Rasen kommer från Guangdong-provinsen i sydöstra Kina och har rötter som går tillbaka till Handynastin, då skulpturer av liknande hundar redan tillverkades. Historiskt sett var shar pei allmogens mångfacetterade hund — den vakade över hem och familj, jagade vildsvin och deltog i hundkamper, där det lösa skinnet faktiskt var en taktisk fördel eftersom motståndaren hade svårt att få grepp.

Rasen har en dramatisk historia. När Kina fick kommunistiskt styre i slutet av 1940-talet betraktades husdjur som lyx, och shar pein höll på att utplånas helt. På 1960-talet fanns bara ett fåtal exemplar kvar. Det var affärsmannen Matgo Law från Hongkong som räddade situationen — han kontaktade 1973 en amerikansk hundtidning, bifogade bilder och vädjade till uppfödare i USA att hjälpa till. Responsen kom snabbt, hundar exporterades över Atlanten, och 1978 utnämnde Guinness rekordbok shar pein till världens ovanligaste hundras. Idag är beståndet stabilt.

Som familjehund är shar pein lugn, trogen och sällskaplig, och fungerar generellt bra med både barn och andra hundar. Den är lättlärd men har ett envist drag som kräver konsekvent uppfostran. Mot okända människor är den reserverad snarare än välkomnande — vaktinstinkten sitter kvar sedan de gamla dagarna, vilket gör tidig socialisering extra viktig. Motionsbehovet är måttligt; regelbundna raster och fri lek räcker långt.

Pälsen får enligt standarden vara högst 2,5 centimeter lång, och färgen ska vara enfärgad — vitt accepteras inte. Mankhöjden ligger mellan 44 och 51 centimeter, och kroppen ska vara stark och kompakt. I Sverige är rasen relativt ovanlig med en SKK-ranking på 238.