Riesenschnauzer

Riesenschnauzern är precis vad namnet lovar — en jätte. På tyska betyder Riese just det, och den här rasen från Tyskland lever upp till varje bokstav. Men storleken är inte det enda som imponerar. Det här är en hund som byggdes med ett syfte: att arbeta.

Historien börjar inte med schnauzern, vilket många tror. Riesenschnauzern härstammar egentligen från boskapshundar liknande bouvier des flandres, hundar som jobbade runt boskapsmarknaderna i Stuttgart och München. När boskapsskötseln rationaliserades i slutet av 1800-talet behövde hundarna nya uppgifter, och avelsarbetet tog en ny riktning — mot en stor, robust brukshund med schnauzerutseende. 1908 visades rasen upp på hundutställning i München för första gången, och 1913 började stambok föras. 1925 godkändes riesenschnauzern officiellt som polisiär tjänstehund.

I dag är rasen en allroundhund i ordets rätta bemärkelse. Polisen har använt den i tjänst, räddningstjänsten och försvarsmakten likaså. Svenska riesenschnauzers har tagit SM- och NM-titlar i bruksprov, presterat väl i tjänstehunds-SM och vunnit SM som draghund. Det är en meritlista som få raser kan matcha. För att ens få de högre utmärkelserna på utställning krävs meriter från bruksprov, tjänstehundscertifikat eller godkänd draghundsstatus — rasen ska bevisa att den kan jobba, inte bara se bra ut.

Till utseendet är riesenschnauzern kvadratiskt byggd, kraftig och kompakt — en förstorad avbild av schnauzern, som rasstandarden beskriver det. Pälsen är sträv med tät underull, och färgerna är antingen helsvart eller peppar och salt. Trots den respektingivande exteriören är rasen känd för ett glatt och livligt temperament.

I Sverige håller rasen en stabil SKK-rank på plats 38, och i hemlandet Tyskland hör den till de populäraste raserna överhuvudtaget. Det säger en hel del om en ras som kombinerar imponerande arbetsförmåga med ett genuint sällskapshumör.