Presa canario

Presa canario är en ras med rötter djupt nergrävda i Kanarieöarnas historia — den spanska ögruppen utanför Afrikas nordvästra kust. Här möttes conquistadorernas hundar och spanska invandrares boskap­shundar, och resultatet blev en molosser som kanariska bönder och herdar förlitade sig på i hundratals år. Redan på 1600-talet finns skriftliga belägg för de kanariska molosserhundarna, då kallade bardino majorero.

På 1800-talet tog historien en mörkare vändning. Hundhetsningar blev populärt nöje och rasen korsades med bulldoggar och Bull and Terrier som brittiska invandrare förde med sig till öarna. När Spanien förbjöd hundkamper 1940 kollapsade populationen nästan helt. Det dröjde till 1970-talet innan ett seriöst räddningsarbete tog fart, och 1982 bildades rasklubben. Året därpå erkändes rasen av den spanska kennelklubben Real Sociedad Canina en España.

Namnet har vandrat. Länge hette rasen Perro de presa canario — perro de presa betyder bokstavligen kamphund — men efter FCI:s godkännande 2001 gick rasen under namnet dogo canario, för att slutligen landa i det nu gällande presa canario.

Fysiskt är det en hund som tar plats. Hanar mäter 60–65 cm i mankhöjd och ska väga minst 50 kg, tikarna 56–61 cm och minst 40 kg enligt rasstandarden. Massiv är ett ord som passar, men standarden betonar att hunden också ska vara snabb och välbalanserad — kraft utan klumpighet.

Karaktärsmässigt beskriver rasstandarden en hund som är lugn och modig, djupt lojal mot sin ägare men genuint misstänksam mot okända. Det är inte en hund som välkomnar alla med öppna tassar — det är en hund som bedömer situationen och agerar därefter. Den kombinationen av ro och vaksamhet är rasens signum, och den kräver en ägare som förstår vad den innebär. I Sverige rankas rasen på plats 89 hos SKK, vilket gör den till ett relativt ovanligt inslag i svenska hundparker.