Norsk lundehund

Norsk lundehund är en av världens märkligaste hundar — inte som ett reklamknep, utan bokstavligen. Den har minst sex tår på varje tass, kan böja huvudet bakåt över nacken och sträcka frambenen rakt ut åt sidorna som en fyrhjulsdriven yogautövare. Öronen kan stängas aktivt, en förmåga som knappast någon annan hundras besitter. Allt detta är resultatet av hundratals år av naturlig selektion längs nordvästra Norges klippiga kust, där rasen specialiserades på att krypa in i trånga klipphålor och hämta ut lunnefågel — en jakt som den italienske prästen Francesco Negri beskrev redan 1665 med beundran: hundarna förde fåglarna, en efter en, till sin herre.

I dag finns det ungefär 550 lundehundar i Norge och lika många utanför landets gränser. Det låter inte som mycket — och det är det inte. Efter andra världskriget var rasen nära utrotning, med bara ett fåtal individer kvar, de flesta på Værøy i Lofoten. Ett målinriktat avelsprogram räddade rasen, men den är fortfarande inte säkrad. Norsk Lundehund Klubb och systerorganisationer i andra länder arbetar aktivt för rasens överlevnad. I Sverige hamnar rasen på plats 129 i SKK:s ranking — sällsynt, med andra ord.

Lundehunden är vaksam, intelligent och livlig med en stark dragning till sin flock. Den har lätt till skall och är en glad familjehund som trivs bäst när den är med sina människor. Rasen lämpar sig för hundsporter och är långt ifrån en softhund, trots att lunnefågeljakten sedan länge är historia.

Men det finns en skuggsida som varje blivande ägare måste känna till: intestinal lymfangiektasi, ett allvarligt mag-tarmproblem som drabbar rasen i ovanligt hög utsträckning. Av de lundehundar som dog under perioden 2016–2020 uppgav 30 procent av ägarna att hunden avled av just denna sjukdom. Rasens genomiska inavelskoefficient ligger på 90 procent, vilket speglar hur liten och isolerad grundpopulationen har varit — även om det inte betyder att inavelsgraden i sig är 90 procent.