Alaskan malamute

Alaskan malamute är inte en hund som nöjer sig med en promenad runt kvarteret. Den är formad av inuitfolket malemiut vid Kotzebuesundet i nordvästra Alaska för ett enda syfte: dra tung last långa sträckor i polartrakter. Det är fortfarande precis vad den är bäst på — och det märks på hela kroppen. Hanar når en mankhöjd på 64 cm och väger runt 39 kg, tikar 59 cm och cirka 34 kg. Kraftig, kompakt och byggd för uthållighet snarare än fart.

Historien är dramatisk. Under guldrushen på 1890-talet korsades malemiuternas hundar friskt med newfoundlandshundar och sankt bernhardshundar för att klara tyngre transporter, och med fågelhundar för snabbhet på banan. Före första världskriget var det oklart om några renrasiga exemplar ens existerade. Det tog decennier av målinriktat rekonstruktionsarbete innan American Kennel Club 1935 godkände rasen — och stamboken öppnades sedan igen 1947 för att inkludera en större och kraftigare typ.

Mentalt är malamuten en hund med stark självständighet och tydlig hierarkikänsla. Flockinstinkten sitter djupt, och den kan vara dominant mot andra hundar — särskilt av samma kön, vilket inte ska blandas ihop med aggressivitet. Vaktinstinkt saknas helt; den är vänlig mot människor men ingen väktare. Den har också ett välutvecklat jaktsinne och kan utgöra en risk för tamboskap.

Pälsen är tjock och dubbel — grova täckhår över en tät mjuk underull — och klarar kyla utan problem. Vardagsskötseln är hanterbar, men två gånger om året fäller rasen päls i industriell skala och då gäller det att ha borsten redo. Färgmässigt spänner den från ljusgrått till svart, sobel och rödbrunt, alltid med vitt undertill och i teckningarna på huvudet.

En malamute vill ha en ägare som trivs utomhus året runt — löpning, simning, fjällvandring, draghundsarbete. Den är matglad och känd för att vara tjuvaktig, ett drag som faktiskt har evolutionärt stöd: en slädhund som överlever i vildmarken måste kunna ta för sig när tillfälle ges.